FN:s klimatråd ICPP 

I de rika länderna har skapandet av välfärd tillåtits ske till priset av viss miljöförstöring. Under 1900-talet har en politisk miljörörelse växt fram för att uppmärksamma detta. Miljövänner har med rätta påpekat förbränningen av kol i kraftverk, fabriker och fordon som den främsta källan till förorenande utsläpp i samhället.

Mot den bakgrunden är det lätt att förstå varför miljörörelsen genast tog fasta på det klimatalarmistiska budskapet. Man hade sedan länge drivit linjen att utnyttjandet av fossila bränslen måste upphöra eller åtminstone kraftigt begränsas. När sedan fossilt koldioxid misstänktes kunna ge upphov till en katastrofal uppvärmning hakade man genast på.

Det var för att få politiker att förstå och agera i samma riktning som FN:s miljöorganisation (UNEP) och oroliga klimatologer inom Meteorologiska världsorganisationen (WMO) bildade IPCC 1988.

Det var alltså redan från början FASTSLAGET att den av människan skapade koldioxiden är orsaken till den globala uppvärmningen. ICPP skulle alltså INTE ta fram forskningsresultat som visade/ eller icke visade på detta utan detta faktum skulle vara utgångspunkt.
IPCC:s övergripande mål blev alltså att samla och sammanfatta information som förstärker det fastslagna påståendet för att få världens politiker och media att agera.
Med facit på hand har man lyckats väl med det.

IPCC gör ingen egen forskning utan begär in material från forskare och experter för att sedan bearbeta det och ge ut det i olika rapporter.

De olika arbetsgrupperna är WG1, WG2, WG3 och ICPP-panelen.

I WG1 görs det vetenskapliga arbetet.
De producerar bl.a. en diger rapport (flera tusen sidor ) med jämna intervaller. Arbetsgruppens arbete är att samla in material från artiklar och rapporter som ett stort antal forskare producerat. De använder sedan datorberäkningar s.k. klimatmodeller för att bedöma sannolikheten för att händelser skall inträffa.
I deras senaste rapport kom de bl.a. fram till att vi innan år 2100 kommer att få uppleva en temperaturökning på 0,5 till 3,5° C från dagens nivå.

Det är inte WG1:s arbete i sig som fått mest kritik utan de modeller de använder. Modeller för att få fram olika scenarier, prognoser på vart vi är på väg. Modellerna kräver ingångsvärden för att fungera och om ingångsvärden bygger på att koldioxidens inverkan är dominerande så blir resultatet också i den riktningen. Dessutom har osäkerheten i prognoserna kraftigt ifrågasatts. 0,5 till 3,5 ovan får nog ses som ett alltför stort spann!
 

När IPCC sammanställde sin tredje rapport där bl.a. klimatmodellernas tillförlitlighet behandlades var atmosfärfysikern Richard Lindzen en av huvudförfattarna. Han och övriga experter i arbetsgruppen kom fram till att de använda modellerna grundar sig på så många osäkerhetsfaktorer att de inte kan anses tillförlitliga. I panelens slutrapport (SPM) togs ingen som helst notis om detta utan man skrev i stället ” modellerna har nu blivit så bra att man kan helt lita på dem”. Lindzen fick sparken

I WG2 bedöms konsekvenserna av klimatförändringarna.

WG3 fokuserar sedan på sätt att minska negativa klimatförändringar   
 
SPM
Efter att dessa arbetsgrupper behandlat materialet tar panelen (IPCC) hand om det och börjar utforma slutrapporter. Panelen består av 195 representanter från olika länders regeringar. Panelens verkställande utskott gör en slutrapport ( IPCC Synthesis Report ) . Den består av två delar; en sammanfattning för beslutsfattare och media ( SPM ) och en lite längre rapport på 30 – 50 sidor.

Det är alltså främst SPM och deras rapporter som ligger till grund för den klimatinformation som politiker, media och vidare hela befolkningen får i dag. Och där ligger ett av de stora problemen.

Panelen och dess arbetsgrupp är politiskt tillsatt. De har makten att utforma slutrapporten i den riktning de önskar. Panelens 195 medlemmar träffas en gång per år och de har i princip bara en formell uppgift; att godkänna styrgruppens slutrapport. Enskilda IPCC experter eller externa granskare bereds ingen som helst möjlighet att reservera sig mot vad som skrivs. Avvikande meningar redovisas inte!
När SPM utformas är det inte mera forskare som styr innehållet.

Skarp kritik

Kritiken har varit skarp. De som läst den digra arbetsgruppens ( WG1 ) vetenskapliga rapport och samtidigt tagit del av SPM har märkt olikheterna. De senaste stora rapporterna från WG1 har tonat ner (graderat ner) riskerna från tidigare rapporter men DET har man inte gjort i SPM. Där har alarmismen och hoten fått fortsätta att flöda.

IPCC är alltså ett politiskt organ och inte ett vetenskapligt och de har total dominans över länders klimatpolitik i dag.
Det är naivt att tro att IPCC:s ledning skulle kunna bortse från sin egen ideologiska övertygelse och avstå från möjligheten att ge slutrapporten en alarmistisk inriktning. Generalsekreterare Guterres har svårt att hitta tillräckligt grova ord för att få oss att inse att om vi inte gör mer så kommer vi att drunkna och brinna upp. I vilken ordning nämner han inte.

Det som mest skapar kritik och skepticism till dagens mainstream inom klimatfrågan är trovärdigheten hos FN:s klimatpanel ICPP och deras klimatmodeller samt resultatet av forskning bredvid som tyder på att koldioxidens roll i sammanhanget är i det närmaste försumbar.