Blir det ännu ett COP-möte utan resultat?

Vi upplever en klimatkollaps understryker FN inför mötet. Den 30 november inleddes COP28, ett nytt klimattoppmöte, i Dubai. På agendan ligger bl.a. två omdiskuterade ämnen. Bättre styrning och uppföljning av ländernas klimatarbete och hur fattiga länder skall kompenseras för rikare länders utsläpp.

FN kommer med en bomb - tror de Passligt inför mötet kom EU:s informationsbyrå Copernicus ( läs FN:s ) ut med uppgiften att den globala temperaturen nu, i november, för första gången nått över 2 graders strecket. Detta mått kommer nog att diskuteras. Mycket, mycket märkligt en sådan här vintermånad när köldrekorden droppar in i mängder. Stora delar av världshaven ligger på temperaturer UNDER det normala. Inget värmerekord har rapporterats i november ! Det borde inte finnas ens en liten rimlighet till detta? Vi skall kanske inte beröra det mera här innan andra mätstationer ( bl.a. UAH ) har gett ut novembers statistik men det har fifflats med mätningar förr. FN ligger under stor press. De har fått utstå hård kritik på senare tid för sitt beteende så mot den bakgrunden förstår man att de måste hitta någonting stort att komma med. Paniken slår till när skutan börjar gunga.

Ersättningsfrågan olöst Tanken är att rika länder med stora utsläpp ska hjälpa sårbara utvecklingsländer att hantera effekterna av exempelvis intensivare extremväder men också förstörda fastigheter, åkermark och infrastruktur. Hur kan man avgöra om t.ex. en översvämning har en naturlig orsak eller beror på rikare länders utsläpp? På vems ansvar ligger detta avgörande? Eller kommer man att se allt som händer i fattiga länder vara orsakat av rika länders utsläpp?

S.k. extremväder har alltid funnits även i fattigare länder. Hur skall man kunna särskilja vilka skador rikare länders utsläpp exakt har förorsakat fattiga länder? Var drar man gränsen mellan rika och fattiga länder? Vem bedömer en rättvis ersättning? Frågorna hopar sig inför klimatmötet. Kommer man någonsin att nå enighet och kunna lösa dessa frågor som bara växer i antal? Det är lätt att tvivla.

Kommer man att kunna enas om en fond? Efter 30 år av diskussion enades COP27 i Egypten förra året till slut om att inrätta en särskild fond för skador och förluster i klimatförändringens spår. Klimataktivister demonstrerade till stöd för fonden på förra årets klimatmöte COP27 i Egypten. Det var stora problem med att komma överens redan då. Diskussionen lär fortsätta nu.

Vem som ska ta notan är en känslig fråga. Rika länder vill inte att fonden ska ses som kompensation av rädsla för att ställas inför enorma betalningskrav.

Exakt hur fonden ska fungera har varit föremål för spända diskussioner i en grupp förhandlare under året som gått. I början av november lyckades de trots allt få till någon form av överenskommelse. Men stora kompromisser och mycket missnöje bäddar för vidare konflikt när de sista stegen ska förhandlas under klimatmötet COP28 i Dubai.

Förhandlarna har kommit till en klassisk kompromiss där ingen blev riktigt nöjd. Det kommer att finnas många synpunkter men tanken är att allt skall spikas på COP28 så att fonden kan upprättas. Vi får väl se.

Länder förbundna till Parisavtalet gör för lite Man är från FN:s håll missnöjd med hur länderna arbetar med sina klimatprojekt. Alldeles för lite är gjort. Nu handlar det om att skruva upp kraven med högre målsättningar. Det måste börja synas i resultatet. Utsläppskurvan har inte vänt. Som det är nu går den bara uppåt. Man kommer att diskutera en effektivare uppföljning med mera central styrning. Här finns stora risker med överstyrning och konflikter som följd. Hur långt kan man gå med pekpinnar och hot om böter om man inte når sina mål? Hur långt kan man tänja på varje lands demokratiska rätt till självbestämmande? När börjar de första politiska partierna i våra länder göra uppror? Det har redan gått till absurdhetens yttersta gräns. Att målen sedan är både orimliga och onödiga gör att man snart börjar längta till en annan planet. Hur blev människan så förblindad? När börjar uppvakningens förlösande tidevarv?

Resultatet av 27 st COP möten Det har alltså hållits 27 st av FN ledda klimatkonferenser. Den första var 2005 i Stockholm. Den senaste COP27 hölls i Egypten där 190 länder var representerade med 35 000 delegater. I år väntas 80 000.

Om man enkelt uppskattar att 20 000 ( detta är förmodligen lågt gissat ) delegater i snitt deltagit vid dessa konferenser har 540 000 människor totalt varit på plats. Det blir mer än 1000 jumbojet Boeing 747 flygplan som kört jorden runt.

Målsättningen med dessa möten har varit att få till planer och avtal som skulle leda till mindre utsläpp i världen. Vad har vi sett för resultat hittills? Åtminstone ser vi ingen skillnad i koldioxidkurvan. Sanningen är att våra utsläpp + dessa 1000 flygplan + de varmare havens naturliga utsläpp genom termisk avgasning bidragit till att CO2 kurvan fortsatt stiga. Vi ser inte ens ett litet hack i kurvan. Inte heller märks nedgången i utsläppsnivåerna under coronaåret 2020. Varför?

Svaret är enkelt. Våra egna utsläpps andel av totalemissionen av CO2 är så liten att vi inte ser det. Även om alla länder lyckas med netto-noll kommer vi inte att märka det i grafen. Havens totala dominans av CO2 emission nu är så överlägsen. Varje 10-ondels grad varmare hav betyder enorm mängd koldioxid till atmosfären. Först när havens temperatur börjar minska kommer vi att märka av det, och det kommer de att göra .. vänta bara. Vissa tecken tyder på att vändpunkten redan kan ha skett. Vi får väl se när El Ninon tar slut.

Medan media är besatt av lite värme fryser jorden (klimatvett.fi) Pikade CO2 2016 ? (klimatvett.fi) UAH - Global temperatur - september (klimatvett.fi)

Men det är säkert trevligt att träffas och diskutera koldioxid. Vem skulle inte vilja prata en hel vecka om världens viktigaste gas.