Den FELANDE KOLDIOXIDKÄLLAN :::: Del 1/5

Koldioxidhalten i atmosfären har legat konstant på ca 280 ppm under de senaste 2000 åren framtill 1850-talet när den började stiga enligt IPCC. De menar också att det är bara de antropogena utsläppen som orsakat ökningen. Men deras budget går inte ihop. Det fattas en betydande källa från vilken koldioxid även bidragit till den nivå vi har i dag.

I den här serien söker vi oss fram till den felande koldioxidkällan.

Koldioxidkurvan som IPCC använder

IPCC:s syn på hur atmosfärens koldioxidnivå utvecklat sig historiskt grundar sig på två mätserier. Den ena utgår från direkta mätningar man kontinuerligt genomfört på Mauna Loa på Hawaii sedan 1958, den s.k. Keelingkurvan. Den andra togs fram genom analys av luftinneslutningar i en iskärna som borrats upp vid Siple-stationen på Antarktis. Den analysen ledde till slutsatsen att luftens koldioxidhalt varit konstant kring 280 ppm från år 1000 till 1750, för att efter det stiga mot de värden som uppmättes vid Mauna Loa. Bilden här ner visar resultatet av dessa två mätserier.

Figur. Ändringen av atmosfärens koldioxidhalt under industriell tid enligt IPCC:s bedömning. Svarta punkter är mätvärden från Siple- stationen. Den gröna kurvan visar på värden uppmätta vid Mauna Loa ( Keelingkurvan ). Källa: IPCC

Här finns bara ett litet problem. De uppmätta punkterna ( svarta prickar ) låg egentligen INTE där från början. Vi kommer att återkomma till detta i ett senare inlägg.

Orsaken till den observerade ökningen av luftens koldioxidhalt i atmosfären är omtvistad. Så här säger IPCC i sin senaste rapport AR6:

Kolcykeln i stort

Figur. Kolcykelns huvuddrag. Kolreservoarernas storlek anges i Gtc, utbyteshastigheterna i GtC/år. Källa IPCC, 2007

Reservoarer (källor) av förnyelsebart kol återfinns huvudsakligen i

• atmosfären i form av koldioxid

• hydrosfären (hav, sjöar och åar) i form av koldioxid, kolsyra och kolsyresalter

• biosfären (organismer och mull) i form av fotosyntetiserade kolföreningar

De dubbelriktade pilarna anger att det ständigt pågår ett utbyte av koldioxid mellan dessa reservoarer. Den snabbaste omsättningen av luftens CO2 sker i biosfären.

Nästan 20% (120 GtC) av atmosfärens totala koldioxidmängd (760 GtC) förbrukas varje år i växtlighetens fotosyntesprocess. Merparten av denna koldioxid går tillbaka till atmosfären efter en tid genom växternas förbränningsprocesser, skogsbränder och eldning med biobränslen.

Koldioxidens vattenlöslighet medför att det uppstår ett flöde av CO2 från luften till vattnet men även tvärtom från vattnet till luften. Detta flöde är som bilden visar 75% mindre än flödet mellan luft-vatten (90 GtC).

Årligen omsätts alltså 1/3-del av atmosfärens CO2 genom utbyten med växtlighet och hav.

IPCC anser att dessa utbyten i stort sett varit i jämvikt framtill förindustriell tid så att naturliga koldioxidutsläpp till atmosfären balanserats av koldioxidupptag i biosfären och hydrosfären. Det finns dock forskning som visar något annat. Vi återkommer till det.

I jordskorpan finns dessutom fossila reservoarer av kol och kolföreningar i form av fossila bränslen och kalciumkarbonat ( kalksten, krita, marmor m.m.). Utökningen av dessa fylls på i så långsam takt att de kan betraktas som icke-förnyelsebara. Däremot avtappas de fortlöpande på kol genom vårt nyttjande av fossila bränslen och via cementtillverkning.

I figuren ovan innehåller siffran 6,4 GtC andelen fossilt bränsle + utsläppen från cementtillverkningen.

Utsläppen av fossila bränslen har åstadkommit en störning i balansen i o.m. att atmosfären fått ett tillskott av CO2. Detta har startat en relaxationsprocess, dvs reaktionsflöden som strävar att återställa jämvikten vilket i sin tur skapat ett nettoupptag av luftens koldioxidöverskott i så kallade kolsänkor.

Då återstår en intressant fråga.

Vad händer med utsläppen av fossil koldioxid efter det att de hamnat i atmosfären?

IPCC:s koldioxidbudget

I sin fjärde rapport AR4 2007 redovisade IPCC en budget för ändringarna av luftens koldioxidhalt under 1990-talet ( tabell nedan ). Då uppgick utsläppen av fossil CO2 till 6,4 GtC/år. En del av detta nettotillskott av CO2 har stannat kvar i luften. Resten måste ha tagits upp i biosfären och hydrosfären, de enda tillgängliga sänkorna för luftburen koldioxid.

Enligt IPCC försvann 2,2 GtC/år till vattnet. Den uppmätta ökningen av luftens koldioxidhalt var 3,2 GtC/år. Alltså borde biosfärens nettouttag av fossila utsläpp utgöra 6,4 - 2,2 - 3,2 = 1,0 GtC/år.

MEN DET GÖR DET INTE. Nettoflödet av koldioxid bedömdes i stället ha gått från biosfären till atmosfären på grund av ändrad markanvändning (främst avskogning).

Det faktiska budgetläget enligt tabellen är därför att de sammanlagda antropogena utsläppen av CO2 uppgår till 8,0 GtC/år. Därav har man endast kunnat redovisa för 5,4 GtC/år upptag i vatten och kvar i luften. Budgeten är INTE i balans. Det felas en sänka av 2,6 GtC/år.

Detta har påpekats och IPCC har medgett att det fanns en balansbrist. Man har genom olika omformuleringar försökt få denna felande sänka att passa in utan en egentlig vettig förklaring som kunde accepteras av de som varit kritiska.

Denna serie kommer att ge en förklaring till var vi kan hitta denna felande sänka.

Christer Käld

___________________________________________________________________________

Källa : boken FALSKT ALARM - Klimatfrågan ur ett vetenskapligt perspektiv av

Professor emeritus Gösta Pettersson