Manabe var först med att utforska samspelet mellan strålningsbalansen och den vertikala transporten av luftmassor genom konvektion, där han även tog hänsyn till den värme som vattnets kretslopp bidrar med.
Dr. Antero Ollila har analyserat Manabes forskning och sätter den i relation till hur IPCC har behandlat hans resultat. Han menar att IPCC har medvetet valt att utelämna Manabes forskningsresultat i AR6 för att inte Parisavtalets gränsvärde på 2,0 grader C skulle överskridas.
Fusk menar Ollila.
Orsaken till att Syukuro Manabe fick ett Nobelpris är förvirrande.
Nobelkommittén motiverade sitt val att tilldela fysikpriset till forskarna Syukuro Manabe och Klaus Hasselman:
"För den fysiska modelleringen av jordens klimat, kvantifiering av variabilitet och tillförlitlig förutsägelse av global uppvärmning."
Kommittén presenterade också en kort beskrivning av Manabes klimatmodell ( se ovan )
Samband mellan strålning och vertikal transport av luftmassor
Syukuro Manabe var den första forskaren som utforskade interaktionerna mellan strålningsbalans och den vertikala transporten av luftmassor på grund av konvektion, även med hänsyn till den värme som vattnets kretslopp bidrar med.
Normalt har Nobelpriset i fysik gått till en forskare som var först med att introducera en ny teori som senare visade sig vara ett avgörande steg för att förstå ett viktigt vetenskapligt fenomen.
När det gäller Manabe är det med stor sannolikhet det förslag till fuktighetsbeteende som kommittén hänvisar till när till exempel växthusgaser ökar temperaturen i atmosfären.
Manabes första studie
Manabe & Wetherald publicerade 1967 en artikel om detta problem med titeln "Thermal Equilibrium of the Atmosphere with the given distribution of relative humidity".
Namnet avslöjar redan att forskarna använde en konstant (RH) profil i atmosfären. Det innebär att när temperaturen i atmosfären stiger, till exempel på grund av ökad koldioxidhalt eller ökad solinstrålning, antas att den relativa luftfuktigheten förblir konstant.
Detta innebär att den absoluta mängden vattenånga i atmosfären då kommer att öka vilket betyder att eftersom vattenånga är cirka 12 gånger starkare växthusgas än koldioxid blir resultatet att atmosfärens temperatur ökar.
Termen "vattenåterkoppling" har därefter använts för denna mekanism och, tydligare, "positiv vattenåterkoppling".
Varför ändrades den temperaturförstärkande faktorn?
Slutsatsen av Manabe & Wetherald var i deras artikel att konstant RH-antagande ökar temperaturen med en faktor två (ECS-värden 2,36°C/1,33°C) till fallet utan vattenåterkoppling (att hålla konstant absolut luftfuktighet).
Betydelsen av detta resultat är att vattenåterkopplingsmekanismen har använts som en standardlösning i enkla och komplexa klimatmodeller. IPCC har godkänt detta resultat i alla utvärderingsrapporter fram till AR4 (2007).
Därefter har IPCC på något sätt tappat kunskapen om hur denna vattenåterkoppling fungerar, eftersom vattenåterkoppling enligt AR5 kan fördubbla eller tredubbla växthusgasernas uppvärmningseffekt. Detta låter inte som solid vetenskap.
I den senaste rapporten som publicerades i augusti 2021 är AR6 exceptionellt tydlig när det gäller vattenåterkopplingseffekterna och den är nu matematiskt lite mindre, nämligen att vattenåterkoppling ökar den ursprungliga uppvärmningen med en faktor på cirka 1,8. Den positiva vattenåterkopplingen är fortfarande den viktigaste egenskapen i moderna klimatmodeller.
Denna funktion är mycket viktig för IPCC, och den introducerades först av Manabe, och omfattningen av denna funktion har inte förändrats väsentligt under åren i de IPCC-godkända modellerna. Jag tror att detta är den viktigaste grunden för belöning.
Manabes andra studie
Den här enkla historien är trots allt inte så enkel. 33 år senare publicerade Hall & Manabe en artikel med namnet "The Role of Water Vapor Feedback in Unperturbed Climate Variability and Global Warming" 1999.
Huvudresultatet av denna studie var att vattenåterkopplingen ökar den ursprungliga uppvärmningen med en faktor på 3,2 (3,38°C/1,05°C). Normalt har den senaste versionen av ett forskningsämne betraktats som en slutgiltig version.
Nu är det väldigt förvirrande att det finns minst två forskningsresultat. Vilket resultat anser Nobelpriskommittén vara det rätta och som en givande grund?
Vad är beviset för den positiva vattenåterkopplingen?
Någon kanske har noterat i den avgörande studien av Manabe & Wetherald att forskarna använde frasen "Given Distribution of Relative Humidity", det vill säga ett mycket föråldrat uttryck som fördelningen av RH har angetts med.
Detta resulterar naturligtvis i den retoriska frågan om vem som har gett en sådan fördelning. Uttrycket betyder helt enkelt att forskarna antog att RH skulle förbli konstant när atmosfärens temperatur ändras.
Ett annat alternativ är att den absoluta luftfuktigheten förblir konstant. Jag kunde inte hitta några reflektioner eller motiveringar i artikeln till varför RH förblir konstant snarare än att absolut luftfuktighet förblir konstant.
Artikeln ger intrycket av att forskarna beräknade och analyserade konsekvenserna av ett sådant tillstånd i olika klimatvariablers beteenden. De presenterar ingen teoretisk hypotes eller motivering till varför RH skulle förbli konstant över huvud taget.
Den relativa fuktigheten är inte 100%
Det var 21 år senare när IPCC bildades 1988 som klimatforskare började satsa på utveckling av klimatmodeller. Min uppfattning är att det nu behövdes en teoretisk motivering för den positiva vattenåterkopplingen.
Svaret var Clausius-Clapeyrons ekvation, som presenterar en matematisk formel för hur vattnets partialtryck beror på gasfasens temperatur om det finns 100% relativ luftfuktighet.
Det finns bara ett litet problem med detta och det är att den genomsnittliga RF i atmosfären är cirka 75 % globalt, och endast lokalt och tillfälligt 100 %.
Hittills har klimatetablissemanget misslyckats med att presentera en "vattentät" teoretisk grund, varför klimatet fungerar på ett sådant sätt att atmosfärens RH förblir konstant. En uppenbar anledning är att klimatet inte fungerar på det sättet som vi ser senare i min analys.
RH förblir inte konstant hela tiden
Jag kunde visa direkta RH-mätningar från 1948 och framåt att atmosfärens RH inte är konstant. Jag har också publicerat en teoretisk analys baserad på jordens energibalans att det inte finns någon positiv vattenåterkoppling.
Men jag bestämde mig för att bara visa ett bevis, vilket kommer att ta IPCC in i det här spelet.
Moder Natur har organiserat ett valideringstest för vattenåterkopplingen eftersom mängden kortvågsstrålning som absorberas av jorden har ökat avsevärt sedan 2001, enligt CERES satellitmätningar.
Ökningen av strålningsdrivningen (RF) har varit 1,61 W/m2 från 2001 till 2019 (jämförelseår i AR6!). Det är mycket om man jämför med att motsvarande ökning av koldioxid RF från 1750 till 2011 var 1,68 W/m2, enligt IPCC.
RF-värdet för kortvågsstrålning är den enklaste och mest tillförlitliga klimatdrivaren eftersom andra klimatdrivare måste överföras med komplicerade beräkningar till enheten W/m2, men kortvågsstrålningsförändringen kan mätas direkt.
Jag har beräknat temperaturtrenderna enligt den positiva vattenåterkopplingen (IPCC-modellen) och utan den positiva vattenåterkopplingen (Ollila-modellen) från 2001 till 2020, figur 1.
Figur 1. Temperaturutvecklingen enligt Ollilas och IPCC:s klimatmodeller på grund av en förändring i den kortvågiga strålningsdrivningen förändras. IPCC:s modell har positiv vattenåterkoppling och det har inte Ollilas modell.
IPCC:s modeller ger felaktigt resultat
Resultatet är att IPCC:s temperaturmodell skjuter långt över den uppmätta temperaturförändringen.
Om IPCC hade inkluderat denna förändring i AR6-temperaturberäkningarna skulle den temperatur som beräknats av modellerna ha varit cirka 2,0 grader, när den uppmätta temperaturökningen var cirka 1,3 grader från 1750 till 2019.
Kortvågsanomalier visade alltså på 54% fel, enligt den positiva vattenåterkopplingen, så IPCC utelämnade då denna SW-strålningsförändring helt. Resultatet blev då att uppmätta och beräknade temperaturen var ungefär densamma som observerades, nämligen 1,3 °C 2019.
Äntligen drar många klimatetablissemangets forskare en suck av lättnad eftersom det är första gången det händer i IPCC:s historia. Modellerna stämmer med det uppmätta. Men hur skulle IPCC hantera detta- jo genom att bara hålla tyst.
IPCC hade alltså inget annat val än att fuska på grund av detta stora misstag och för att Parisavtalets gräns på 2°C i så fall skulle ha överskridits. Och hittills har detta fusk fungerat mycket bra. Skicklig manipulation igen kan man säga.
En positiv vattenåterkoppling kommer att åberopas
Nu när Manabe har vunnit Nobelpriset i fysik kommer expertgranskningar att dra slutsatsen att positiv vattenåterkoppling är ett verkligt fenomen eftersom det belönades med Nobelpriset.
I den ursprungliga forskningsstudien från 1967 finns det dock inga bevis för att den existerar, utan bara antagandet att den relativa luftfuktigheten är konstant.
Den teoretiska grunden saknas fortfarande, och valideringstestet med de verkliga klimatförändringarna ser inte alls bra ut.
Thors Hans Hansson i Nobelpriskommittén i fysik har deklarerat att om det finns någon bland världens ledare som inte har förstått att klimatmodellerna och kunskapen om klimatuppvärmning bygger på fast fysik, så kommer han/hon ändå inte att förstå det.
Ja, det är mycket troligt att politiker och företagsledare nu är mycket övertygade om dessa frågor, men så är inte fallet med motstridiga klimatforskare. Forskarna letar fortfarande efter vetenskapliga bevis för klimatmodeller och IPCC:s beräkningar.
Som jag har visat i min artikel finns det ingen solid vetenskaplig teori för vattenåterkoppling, IPCC:s modeller med vattenåterkoppling visar för höga värden, Nobelpriskommitténs belönandegrund är ett frågetecken, och vad som är värst av allt, bristen på moralisk integritet hos IPCC.
Dr. Antero Ollila
En klargörande artikel som vi längtat efter sedan länge!
Tack🤗