Studien befäster många av de senaste resultaten att det är Västra Antarktis (WAIS) som minskat något i volym men att detta balanserats av ökning i Östra Antarktis (EAIS).
Riklig snömängd den senaste tiden och den väntas fortsätta.
Sammanfattning av studien Under de senaste decennierna har flera sektorer i Antarktis övergått från glacial massbalansjämvikt till massförlust. För att avgöra om de senaste trenderna överstiger skalan för naturlig variation är långsiktiga observationer avgörande. Här utforskade man det tidigaste, storskaliga, flygbildsarkivet över Antarktis för att ge ett unikt register över 21 utlöparglaciärer längs Östantarktis kust sedan 1930-talet. I Lützow-Holmbukten visade resultatet på konstanta ishöjningar sedan 1930-talet, och indikationer på en försvagning av lokala landfasta havsisförhållanden. Längs kusten vid Kemp och Mac Robertson och Ingrid Christensen Coast observerades en långvarig måttlig förtjockning av glaciärerna sedan 1937 och 1960 med periodiska uttunningsskeden. I alla landskap motsvarar de långsiktiga förändringarna i isens tjocklek utvecklingen av snöfall sedan 1940. Deras resultat visade att stabiliteten och tillväxten i ishöjder som observerats i landbassänger under de senaste decennierna är en del av en trend som sträcker sig över minst ett sekel, och belyser vikten av att förstå långsiktiga förändringar när man tolkar nuvarande dynamik.
Införandet
Ostantarktis istäcke (EAIS) innehåller mer än 52 m potentiell havsnivåekvivalent (SLE). Färska observationer tyder på att EAIS är mer sårbart än vad som tidigare förväntats, och har i hög grad bidragit till massförlusten på kontinenten under de senaste årtiondena. Förlusterna har främst inträffat i några av de havsbaserade avrinningsområdena i Wilkes Land, och tillskrivs till stor del intrång av modifierat cirkumpolärt djupvatten (CDW). De terrestra avrinningsområdena, där huvuddelen av isen ligger över havsytan, har nyligen uppvisat en massökning orsakad av ökad ackumulering som har balanserat en del av den totala massförlusten.
På Grönland och Svalbard har långtidsobservationer från historiska flygbilder varit avgörande för att bestämma glaciärernas historiska respons på klimatförändringar1. I Antarktis gör dock bristen på historiska klimatdata att uppskattningar av klimatanalyser före 1970-talet i stort sett är osäkra, och observerade trender kan inte tydligt särskiljas från naturliga variationer.
Här återupptäcker och använder forskarna bilderna från den tidigaste storskaliga flygfotograferingskampanjen som genomfördes på den antarktiska kontinenten, vilket gör det möjligt att förlänga eran av observationer av glaciärernas utveckling tillbaka till 1930-talet. Sedan början av 20-talet har flera expeditioner gjorts till Antarktis i syfte att utforska och ta flygbilder för framställning av geografiska kartor. Bara en handfull studier har dock tidigare använt dessa data för att generera digitala höjdmodeller (DEM) och endast för glaciärer som ligger i västra Antarktis och på Antarktiska halvön, med anor från 1947. På Antarktiska halvön visar dessa observationer på en utbredd sänkning av frontytan och stabilitet i inlandet sedan 1960. Å andra sidan tyder historiska observationer av Byrdglaciären under de senaste 40 åren på en konstant ythöjning, stabil grundlinje och ytflödeshastighet.
Alla delregioner som undersökts i denna studie har antingen uppvisat en total massökning eller varit relativt oförändrade.
Snöfallet förväntas öka under nästa århundrade
Oavsett potentiella klimatförändringar indikerade resultaten att glaciären i Kemp och Mac Robertson Land och längs Ingrid Christensen Coast, har ackumulerat massa under de senaste 85 åren, vilket oundvikligen har mildrat delar av den senaste massförlusten från de marina bassängerna i Östantarktis och Västantarktis istäcke (WAIS).
Denna positiva ackumulationstrend och positiva massbalans förväntas bestå eftersom snöfallet förväntas öka över hela EAIS under nästa århundrade, och studier av modellering av istäcken visar på positiva uppskattningar av massbalansen i alla tre delregioner i alla framtida RCP-scenarier.
Från de 85 år som observationer har pågått hittade man två distinkta regionala mönster;
ett av konstanta höjningar av glaciärernas yta och ett av isförtjockning.
Studien ger ett lugnande besked om jordens totala massbalans vad beträffar glaciärer eftersom Antarktis ismassa motsvarar ca 90 % av all is på vår planet. Siffran är 97% om man tar med Grönlands glaciärer. Media gör stort nummer av att glaciärerna i de Europeiska Alperna krymper men även om detta skulle stämma så upptar de bara en liten del av den totala massan. Vad som händer vid Antarktis är så mycket mera väsentligt. Varför är media så tyst om denna positiva studie?
Christer Käld
Comentários