Ny studie visar att 100% av den globala uppvärmningstrenden under 2000-talet INTE berodde på växthuseffekten.

En ny studie publicerad 20 augusti i år av forskarna Ned Nikolov och Karl F. Zeller bekräftar att 100% av den senaste uppvärmningstrenden på jorden har berott på minskning av planetarisk albedo tillsammans med variationer av den totala solinstrålningen (TSI).

Nikolov och Zeller, 2024

Fig: Den observerade globala temperaturen jämförd med den kortvågiga solinstrålningen.

Det var främst förändringen i molnbildningen som låg bakom menar forskarna.

Ur abstraktet i rapporten :

Abstrakt

..... Här kvantifierar vi effekten av den observerade albedominskningen på jordens globala ytlufttemperatur (GSAT) sedan 2000 med hjälp av mätningar av Clouds and the Earth's Radiant Energy System (CERES) -projektet och en ny klimatkänslighetsmodell härledd från oberoende NASA-planetdata genom att använda objektiva matematiska regler. Vår analys avslöjade att den observerade minskningen av planetarisk albedo tillsammans med rapporterade variationer av den totala solinstrålningen (TSI) förklarar 100 % av den globala uppvärmningstrenden och 83 % av GSAT:s mellanårsvariabilitet som dokumenterats av sex satellit- och markbaserade övervakningssystem under de senaste 24 åren. Förändringar i jordens molnalbedo framstod som den dominerande drivkraften för GSAT, medan TSI endast spelade en marginell roll.

..... Den nya klimatkänslighetsmodellen hjälpte oss också att analysera den fysiska karaktären av jordens energiobalans (EEI), beräknad som skillnaden mellan absorberad kortvågig och utgående långvågig strålning högst upp i atmosfären. Observationer och modellberäkningar avslöjade att EEI är resultatet av en kvasi-adiabatisk dämpning av ytenergiflöden som färdas genom ett fält med minskande lufttryck med höjden. Med andra ord ger den adiabatiska avledningen av termisk kinetisk energi i stigande luftpaket upphov till en skenbar EEI, som inte representerar "värmefångning" genom att öka atmosfärens växthusgaser som för närvarande antas. Vi tillhandahåller numeriska bevis för att den observerade EEI har misstolkats som en källa till energivinst av jordsystemet på flera decenniers tidsskalor.

Dr. Nikolov och Zeller förklarar vidare att "den atmosfäriska långvågiga strålningen är bara en biprodukt (dvs. en effekt) av lufttemperaturerna snarare än en drivkraft för klimatet."

Detta beror på att jordens energiobalans (EEI) – den energibudget som antas vara den avgörande faktorn för uppvärmning av atmosfären och haven (positiv obalans) eller avkylning (negativ) – "inte orsakas av värmehållning (dvs. impedans för kylning) på grund av ökande atmosfäriska växthusgaser, och bär därför inte med sig överskottsenergi som kan lagras i haven och senare släppas ut för att orsaka mer uppvärmning."

Med andra ord är den antropogena globala uppvärmningshypotesen inte ett verkligt fenomen. Den finns inte.

"[En] global långvågig strålningsdrivning som förutspås av klimatmodeller och som tillskrivs ökande koncentrationer av spårgaser i atmosfären existerar inte i verkligheten."

"Således stöder inte de tillgängliga empiriska bevisen existensen av en antropogen strålningsdrivning som stör energiflödet inom jordens klimatsystem." säger forskarna i denna rapport.

Ur rapportens slutsats :

Bristen på bevis för att växthusgaser fångar upp värme i klimatsystemet under 2000-talet väcker en viktig fråga om den fysiska karaktären av jordens energiobalans (EEI). Det senare definieras som skillnaden mellan det absorberade kortvågsflödet och det utgående LW-flödet vid TOA.

EEI har observerats och beräknats av olika övervakningsplattformar i flera decennier. Detta index har blivit ett forskningsfokus inom klimatvetenskapen under de senaste 15 åren, eftersom det har uppfattats som bevis på antropogen värmeackumulering (energihållning) i jordsystemet som skulle förbinda världen till en långvarig framtida uppvärmning, även efter att mänskliga koldioxidutsläpp har nått en netto-nollnivå. Som ett resultat av ett sådant synsätt kallas EEI nu för den "mest grundläggande indikatorn för klimatförändringar" [33].

Vår analys av observerade data, modellberäkningar och vanlig termodynamisk teori visade dock att EEI har misstolkats av forskarsamhället, eftersom det uppstår från adiabatisk avledning av termisk energi i stigande luftpaket i troposfären på grund av ett minskande atmosfärstryck med höjden. Att integrera EEI över tid och rum i ett försök att beräkna en viss total "energivinst" för jordsystemet, som forskare har gjort under de senaste åren, är därför fysiskt vilseledande, eftersom EEI inkluderar energi som adiabatiskt förlorades för systemet under den konvektiva kylningsprocessen.

Våra analyser visade också att denna energiobalans är ett resultat av en varierande absorption av solljus av planeten och skulle bara försvinna om jordens albedo slutar förändras och upptaget av kortvågsstrålning stabiliseras, vilket är osannolikt att det någonsin kommer att inträffa.

Minskningen av utsläppen av växthusgaser kan inte och kommer inte att påverka den europeiska energieffektiviteten. Icke desto mindre har jorden fått en betydande mängd värmeenergi under de senaste 45 åren på grund av en ihållande ökning av kortvågsstrålningen, vilket är en helt annan mekanism än den teoretiserade infångningen av strålningsvärme av växthusgaser, eftersom det inte innebär någon dold energilagring.

Dessa resultat kräver en grundläggande omprövning av det nuvarande paradigmet för förståelse av klimatförändringar och relaterade socioekonomiska initiativ som syftar till drastiska minskningar av industriella koldioxidutsläpp till varje pris. En viktig aspekt av detta paradigmskifte bör vara den prioriterade tilldelningen av medel för att stödja storskalig tvärvetenskaplig forskning om de fysikaliska mekanismer som styr jordens albedo och molnfysik, eftersom dessa är de verkliga drivkrafterna för klimatet på flera decenniers tidsskalor.

Christer Käld