Vissa anser att solen är självmodulerande och att varje solcykel i princip är en produkt av en slumptalsgenerator men de olika cyklernas förekomst och förändringen i amplitudstyrka hos solaktiviteten under återkommande perioder skapar frågor som forskarna bearbetat ytterligare. Några menar att solen styrs av planeternas gravitation och rörelsemönster. Dit hör Dr. Theodor Landscheidt.
Vi såg i del 2 av denna serie att solforskare sedan 1960 sett en dalande solaktivitet och att denna är på väg att "slockna" nästan helt för en längre tid nu kring 2030-2035 någon gång. Detta skulle enligt dem betyda liknande förhållanden på jorden som vi hade under flera hundra år när det senast begav sig, alltså under den Lilla Istiden. >Då var det kallt och eländigt.
Planeternas påverkan
Redan 1965 kopplade Paul Jose samman solmodulering med planetrörelser. Han upptäckte att planeterna i stort sett återvände till samma position vart 178 : nde år.
Senare skrev Dr.Theodor Landscheidt många artiklar med en liknande princip men som sträckte sig över långa tidsperioder.
Landscheidt menar att det finns starka indikationer på tillförlitligt samband mellan minima och maxima i Gleissbergscykeln ( se del 2 ) och svala och varma perioder i klimatet.
Solens masscentrum
Solen kretsar runt sitt masscentrum SSB (Solar System Barycentre) ungefär vart 10:e år. Figuren visar hur detta masscentrum som uppstår p.g.a. gravitationskrafter från/mellan de stora planeterna flyttas i ellipsformade banor kring solen. Detta gör att solens avstånd till jorden ändras med förändring i solinstrålning som resultat.
Fig. : Oregelbunden svängning av solen kring solsystemets masscentrum i ett heliocentriskt perspektiv. Masscentrums läge i förhållande till solens centrum (kors) i respektive år anges med små cirklar. Dessa variationerna bildar cykler av olika längd. Källa :LANDSCHEIDT - New Little Ice Age Instead of Global Warming? (bladeweb.org)
Två olika banor
P.g.a. planeternas elliptiska banor rör sig solen i 2 slingor som består av en yttre bana som tar solen bort från SSB (yttre slinga) och en mindre bana som återför solen till nära SSB (inre slinga).
De 2 omloppsbanorna styrs (99,96%) av de 4 yttre planeterna. Så här förklarar Georg Sharp som analyserat Landscheidt:s arbete.
Mätvärden under hela Holocen
Figuren nedan visar hur vinkelmomentets förändring (planeternas) passar ihop med de C14 proxyn som gjorts.
Figur. En paleogeomagnetisk representation modifierad från Usoskin et al. (2007) visar solaktivitet från 14C-data. Genom att höja stapeln (grön linje) observeras det upprepade mönstret av Grand Minima. Källa: 1005.5303.pdf (arxiv.org)
En för solvetenskapen viktig graf
Landscheidt fokuserade på ”nollgenomgångarna” eller när solen återvänder till solsystemets centrum som de avgörande faserna (se de röda punkterna i figuren nedan) för kommande Grand Minimum men Carl Smith och Geoff Sharp som har forskat vidare i Landscheidt:s arbete har kommit fram till att dessa nollpunkter bara ger en ”fingervisning ” på vad graferna kan berätta.
Landscheidt förutspådde att ett Grand Minimum skulle börja 1990-talet och nå en topp på 2030-talet och en varaktighet fram till 2070.
Grafen nedan ritade Carl Smith 2007 utgående från Landscheidt:s forskningsresultat. Den föreställer solens rörelsemängdsmoment med hjälp av JPL-data och sina egna modeller och den har blivit nånting av Rosettastenen inom solvetenskapen.
Knölarna i grafen nedan stämmer exakt överens med 3 uppenbara förekomster:
Solens bana runt solsystemets centrum förändras radikalt.
De 4 gigantiska gasplaneterna är i samma position.
Solens effekt är kraftigt reducerad
Figuren visar AMP-händelser = störningar ( gröna pilar ) orsakade av Jupiter, Uranus och Neptunus tillsammans med Saturnus i opposition, vilket sammanfaller med alla större Grand Minimum. Landscheidt:s ”nollpunkter" vid de röda prickarna är orsakade av Jupiter med Saturnus, Uranus och Neptunus i opposition som inte är i linje med solens aktivitetsminskningar. I mitten av Charvatovas Ordered Phase (COP) är Uranus och Neptunus i opposition. Källa : 1005.5303.pdf (arxiv.org)
Störningarna orsakade av planeternas inbördes placering
Pucklarna eller störningarna i det normala mönstret såg också ut att stämma mycket väl överens med tidigare nedgångar av solaktiviteten under de senaste 400 åren. Senare visade det sig att det även stämde för de senaste 6000 åren.
Genom att studera puckelns form och mäta Saturnus vinkel kunde de också kvantifiera storleken av solaktivitetsminskningen som ligger i linje med 11000 år 14C (solar proxy).
Smith kallar dessa pucklar för AMP-händelser som står för Angular Momentum Perturbation.
Ytterligare forskning visade på ett annat samband. Man kontrollerade planetens position vid störningspunkten och lade märke till ett återkommande mönster. Varje gång det sker en störning på grafen var det vid samma planetariska position. Denna position är Neptunus, Uranus och Jupiter tillsammans med Saturnus i opposition, detta händer bara en gång på en cykel runt 172 år i genomsnitt, vilket nu lade grunden för solmoduleringsplanering.
Figuren visar i vilken vinkelposition Saturnus ligger vid de olika störningar som leder till Maxima resp. Minima Källa : Beyond Landscheidt.... | Planetary Theory Moves to the Next Level
Denna planetposition SAMMANFALLER med alla Grand Minimum
I studien blev det också uppenbart att vinkelmomentet (AM) var ansvarigt för solcykelns styrka, AM-kurvan stämmer mycket väl överens med solfläckskurvan som nu gjorde det möjligt att enkelt förutsäga modulationsstyrkan för de kommande 200 åren och mer. AM-graferna fungerar som en markör och AM är inte en drivkraft i sig, bakgrundskrafterna är gravitation, rotation, vridmoment och hastighet.
Det finns ett faktum som inte kan argumenteras emot, planeternas position som just beskrivits förändrar radikalt solens bana runt solsystemets barycentrum (SSB), detta sammanfaller också med alla solaktivitetsnedgångar. Endast denna planetariska position kan orsaka denna radikala kursändring.
"Det kommande Grand Minimum kommer att bevisa att Carls graf är nyckeln till solaktivitet, vilket radikalt kommer att förändra den solvetenskapliga arenan", säger Geoff Sharp som arbetat vidare efter att Carl Smith gått bort.
Vi har en Grand Minimum framför oss
Nedan visas en ny version av Carls graf som använder olika data som förbättrar AMP-händelserna något vid de gröna pilarna.
Kommer detta att inverka på den globala uppvärmningen?
Även om ett Grand Solar Minimum skulle vara i ett sekel, skulle den globala temperaturen fortfarande fortsätta att värmas upp. För solen är inte den enda faktorn som påverkar den globala temperaturen på jorden. Uppvärmningen som orsakas av utsläppen av växthusgaser från människans förbränning av fossila bränslen är 6 gånger större än den möjliga decennier långa nedkylningen från ett förlängt Grand Solar Minimum.
Dessutom, med tanke på våra utsläpp av växthusgaser hittills och de som förväntas komma, pekar bevisen på att nästa "istid" kan undvikas helt och hållet.
Så här säger man alltså på NASA:s hemsidor.
___________________________________________________
Det är ju känt att IPCC i princip helt negligerar solens effekt på klimatet. Hur är det möjligt utifrån denna och Zharkovas forskningar?
Vi får väl se. Vi är snart där!
Christer Käld
_______________________________________________________________
Referenser:
Evidence for Planetary Forcing of the Cosmic Ray Intensity and Solar Activity Throughout the Past 9400 Years Evidence for Planetary Forcing of the Cosmic Ray Intensity and Solar Activity Throughout the Past 9400 Years | Request PDF (researchgate.net)
Are Uranus & Neptune responsible for Solar Grand Minima and Solar Cycle Modulation? 1005.5303.pdf (arxiv.org)
Din solserie har många förtjänster. Jag ger endast några randanmärkningar.
Del 1; Förklaring till temperaturskillnaderna mellan koronan och inre lager stämmer bättre överens med beskrivning av solens uppkomst enligt kosmologi baserad på plasmafysik och Nollpunktsenergi, än med standardmodellen baserad på gravitation. Enligt den förra 'tänds en so'l som en följd av instabiliteter (temperatur eller elektriskt flöde) i plasmafilament. Vid sådan instabilitet trycker det cirkulerande magnetfältet samman plasmafilamentet, s.k. Bennett pinch. En sfärisk boll, plasmoid formas på kort tid, en stjärna. Det betyder att solen är en sådan plasmoid, som hämtar sin energi från plasmafilament av fria elektroner/protroner, inte från någon inre 'kärnreaktor'.
Det nya James Webb Space Telescopes upptäckter att färdiga galaxer finns på 180 miljoner ljusår efter 'univerniversums start'…
Intressant och väldigt klokt att ta i beaktande är ju alltid de omkringliggande planeternas position. Jorden är ju trots allt inte alltings centruml.
Tack, detta är fantastiskt intressant för mig som inte kan ett skvatt om "solteorier". Det som är lika intressant för mig är att den tekniska analysen föreslår ett genombrott neråt ca på samma vis, från ca 2035 och framåt, men rejält låga nivåer redan möjliga från 1928 eller t.o.m. tidigare, som idealiska utvecklingar. Jag är själv rädd för att detta kan bli något helt annat än idealiska nedgångar, i utvecklingar som i så fall följer den mycket långa trenden på miljontals år, men kusligt spännande blir det. Om man får vara med då?