Bl.a. stjärnbildningar och supernovaexplosioner i vår vintergata orsakar förändringar i det ständiga flödet av kosmisk strålning som når jorden. Mängden av denna strålning dirigeras av solens magnetfält som i sin tur varierar efter solens aktivitet de s.k. solvindarna. Denna kosmiska strålning påverkar molnbildningen på jorden och i och med detta klimatet menar Henrik Svensmark som under många år studerat just detta.
Professor Henrik Svensmark från Danmark är kanske den främste företrädaren för teorin om att de kosmiska strålarna från rymden kan bygga upp s.k. molnkondensationskärnor i vår atmosfär som sedan växer till sig och bildar moln. Han utgick från att molntäcket "bestämmer" hur mycket kortvågsstrålning som absorberas av jorden och en liten förändring i molntäcket har därför stor påverkan på jordens energibalans.
Han kvantifierade de kosmiska strålarna som nått jorden de senaste 1000 åren och jämförde data med hur temperaturen varierat under samma tid. Jämförelsen gav en klar korrelation och det inspirerade Svensmark till att undersöka fenomenet lite närmare. Han såg tydligt hur strålarna från rymden haft en högre intensitet under just de perioder som utgjort kalla tider på jorden. Det fanns alltså ett samband men frågan blev vilken mekanism som åstadkommer variationerna i den kosmiska strålningen och hur den är kopplad till jordens temperatur.
Figur: Variationer i temperatur och kosmisk strålning under det senaste årtusendet. Observera den inverterade skalan i det nedre diagrammet. Höga kosmiska strålningsflöden är förknippade med kalla temperaturer. Källa: 0SvensmarkSolar2019-1.pdf (climate-science.press)
Kosmiska strålar bombarderar ständigt jorden
Partiklar med hög energi skapas från stora stjärnhopsbildningar och supernovor i vår vintergata. När en supernova i vår närhet sprängs i bitar så avger den protoner med enormt hög energi. Dessa partiklar påverkas inte så väldigt mycket av jordens svaga magnetfält utan kommer in i vår atmosfär relativt obehindrat. De kan åstadkomma skador på satelliter och vara störande för känsliga instrument här på jorden. Instrument som tar sina signaler från just satelliterna.
Det enda som verkligen rår på inflödet av denna strålning är solens magnetfält och solvinden. När solen är inne i en passiv period så utsätts vi för en ökad kosmisk strålning som producerar mycket moln vilket kyler ner jorden (första bilden nedan). När solen är aktiv så blåser mycket av denna farliga rymdstrålning bort från Jorden och vi får lite moln och varmt ( andra bilden). Detta är Svensmarks teori i all sin enkelhet men låt oss se lite närmare på vad som händer.
Mekanismen i Svensmarks modell
Dessa partiklar med hög energi kolliderar med partiklarna i atmosfären och skapar ett regn av laddade joner i storleksordningen 1-2 nm (nanometer). Dessa i sin tur stimulerar bildandet av molnbildande kluster av molekyler, s.k. aerosoler av storlek upp till 20 nm som växer till sig till s.k. molnkondensationskärnor av storleken 50 nm. Dessa "stora" aerosoler utgör i sin tur kärnan för vattendroppar som blir moln över jordytan. När mängden låga moln ökar, särskilt över tropikerna, blir de som ett hinder för strålarna att nå jordytan eller haven. Det behöver inte röra sig om stora förändringar, ett par procent räcker, så medför detta på sikt en sjunkande temperatur. Och omvänt; då solen är mycket aktiv som den varit under nästan hela 1900-talet, så kan solen komma åt att värma upp haven och vi får ett varmare klimat. Modellen utgår alltså från att det är molnbildning som styr temperaturen vid jordytan och genom variation av den kommer även temperaturen att variera.
Detta kan åskådliggöras av en bild:
En teori måste alltid testas i någon form innan man kan bygga evidens för dess sanningsenlighet. Det handlade i detta fall om att kunna påvisa om kosmisk strålning verkligen kunde åstadkomma dessa kondensationskärnor i verklighet och framförallt om de kunde sedan växa till sig och bli så stora att de klarade av att bilda moln. Därför byggde Svensmark en egen "kammare" där han testade denna process i laboratoriemiljö. Teorin visade sig stämma. Aerosolerna kunde växa till den storlek (50 nm) som krävdes för molnbildning.
Svensmarks egen lilla testkammare
En händelse från verkligheten som också triggade Svensmark hittade han i satellitbilder från rymden där han såg hur kondens av vattenånga bildades från fartyg genom att deras motorer pumpade ut aerosoler i atmosfären. Där såg han bevis på att hans teori kunde fungera.
Forskare har varit kritiska till huruvida dessa molnkondensationskärnor verkligen får den energi som krävs för att växa till nödvändig storlek 50 nm och om mängden räcker till. Därför bad Svensmark om möjlighet att få testa detta vid CERN, världens största partikelaccelerator.
Testet där, som gick under projektnamnet CLOUD visade att Svensmarks teori stämmer men man ansåg att resultatet dock inte räcker till som fullständig förklaring till klimatförändringar. Svensmark själv skriver i sitt pressmeddelande till hans senaste forskningsrapport Svensmark et al.,2021 så här:
"Omfattningen av solaktivitetens påverkan är stor, med jorden som absorberar nästan 2 W/m2 extra energi inom 4 till 6 dagar efter det kosmiska strålningsminimumet". Det är samma nettokraft som CO2 utövar på 270 år. "
IPCC anser att teorin skapar osäkerhet i deras modeller
Atmosfäriska aerosoler och deras effekt på moln erkänns av IPCC som den främsta källan till osäkerhet i nuvarande strålningsdrivnings- och klimatmodeller, eftersom en ökning av molntäcket minskar den globala uppvärmningen. De nämnde dock inte detta i sin senaste rapport AR6.
Vad är nästa steg framåt?
Så här säger Svensmark själv:
" Joner är av grundläggande betydelse för bildandet av nya aerosoler och för molnens egenskaper i jordens atmosfär. Naturligtvis finns det många saker att utforska, men jag tror att hypotesen om kosmisk strålning/molnsådd konvergerar med verkligheten." Han nämner tre områden för fortsatt forskning:
Fler experiment med större parameterintervall
Studera grundligare satellitobservationer av molnens egenskaper
Söka efter ytterligare påverkan av en kosmisk strålning/klimatlänk
Christer Käld
Länkar:
Värderat efter Gleissbergcykler (80-90 år) uppträdde solfläcksmin vid 1670, 1810 & 1895, samvarierande med kallt klimat i norra hemisfären. Detta kan också ställas samman med analys av E Friis Christensen & K Lassen (1991) avseende perioden 1865-1989, där solcykellängd nära nog identiskt sammanfaller med motsvarande temperaturanomalier för den norra hemisfären.
Solens modulering av den kosmiska strålningen är dock inte beroende av solfläcksantal i sig utan styrkan i solvinden, vars densitet och hastighet är en funktion av CMEs och mängd energirika 'solar flares'. Dessa sammanhänger men har inte alls en entydig korrelation.
Svensmark (& E Friis Christensen) visar entydigt att IPCCs posulat, att exogena faktorer har för lågt signifikans för att ge påverkan på global temperatur, pekar i helt fel riktning.
Om jag sätter samman Henrik Svensmark´s forskning med Valentina Zharkova´s studier av solfläckar står vi inför en vändpunkt där vädret nu blir kallare.
IPCC säger: ”At present there is insufficient evidence to confirm that cloud cover responds to solar variability.” Jämför jag den andra figuren i Del 3 med den avbrutna hockeyklubban framstår för mig IPCC som icke seriösa.